Tack gode gud!

Nu är jag äntligen klar med min novell. Hurra för mig. Nu ska jag få lite välbehövd sömn. Godnatt på er!
Och här kommer den... PUSSAR EMILIA

DECKARE

Nellie Johnson var på väg hem efter en hård dag på jobbet, hon kände sig utsliten och trött och ville bara gå och lägga sig. Det var ganska sent, klockan började närma sig midnatt och dimman låg tät över marken.
Hon var frustrerad över att hennes bil hade krånglat imorse, det var en mycket gammal bil men det var den enda hon hade haft råd med när hon köpte den och nu så var hon tvungen att lägga sina pengar på annat än en ny bil.
I alla fall så hade den vägrat att starta imorse, och hon var redan försenad så hon hade fått springa iväg till jobbet. Med andan i halsen så hade hon kommit 40 minuter försent.
Efter det så följde utskällning från chefen och kollegor som klagade på både det ena och det andra.
Just nu var det lugnt på hennes avdelning, men dem hade precis avslutat en utredning.
Killen som var anklagad för mordet hade gått fri men Nellie var säker på att han var skyldig.
Nu var det massa pappersarbete som väntade efter den långa processen av rättegångar och sådant.
Och eftersom hon kommit så sent så hade hon missat ett viktigt möte och massa papper som de skulle arbeta med hade gått vidare till hennes arbetskamrater eftersom hon var försenad, något de inte var särskilt förtjusta över.
Hon försökte skjuta bort tankarna på arbetet, hon var ju snart hemma.
Nellie hade tagit en genväg för att komma hem snabbare, genom ett mörkt och slumområde.
Hon går förbi några uteliggare, de står lutade över en soptunna som de har tänt eld i.
Röken stiger svart mot himlen och en av dem hostar högt och ljudligt.
Hon skyndar sig förbi dem, hon går trots allt ensam. Hon skulle inte ha någon som helst chans över dem om de bestämde sig för att råna henne…
Hon började tvivla på sitt beslut att hon tog genvägen, men hon hade inte tänkt på det när hon svängde in på gatan.
Då hade hon bara haft tankar på att komma hem snabbt.
”Fan” tänker hon men det är ingen idé att vända tillbaka.
Det är lika långt dit som det är hem.
Det var isande kallt ute, det var i mitten av november så det var inte så konstigt.
Hon hade på sig sin stora vinterjacka som hon köpte förra vintern, halsduk och mössa.
Eftersom hon hade så bråttom imorse så hade hon glömt sina vantar i bilen, något hon nu förbannade sig över.
Vid det här laget hade hon knappt någon känsel i händerna, så hon gned handflatorna mot varandra för att få upp värmen igen.
Det var fullmåne ikväll, något som Nellie alltid tyckt vart obehagligt.
Det berodde nog på att hon hade sett för många skräckfilmer med varulvar och vampyrer när hon var liten.
Fullmånen reflekterades i de fönster som inte var sönderslagna och gav gatan en kusligt spöklik känsla.
Plötsligt stannar hon under en lyktstolpe.

Hon ser en man stå lutad över något lite längre fram på gatan, hon kan inte se vad det är.
Det ser ut som en säck, men skulle lika gärna kunna vara något annat hon står ju så långt bort…
Mannen har ryggen emot henne, han har på sig en mörk lång rock, håret bakåtkammat och han håller händerna knäppta på ryggen.
Hon får en obehaglig känsla så fort hon ser honom, den kryper längre och längre uppför hennes ryggrad, hjärtat börjar dunka fortare.
Hon knyter nävarna, känner naglarna tränga in djupare och djupare in i huden.
Hon börjar ana vad det är som mannen står böjd över…
Ljuset från lyktstolpen lyser gult på henne, hon syns nog tydligt men det tänker hon inte så mycket på nu.
Det ryser till i hela kroppen på henne när hon ser att han vänder sig emot henne, det känns som om allt rör sig i slowmotion. Först står han bara och stirrar på henne sen tar han först ett steg emot henne men sen backar han.
Han kollar först på henne och sen ner på marken där det ligger något. Eller någon.
Han kastar ett sista ögonkast på henne och sen springer han iväg. Nellie hinner inte reagera, utan står som förfryst på samma ställe som hon stannade på.
Hon ropar till honom att stanna, men han fortsätter bara att springa.
Man hör hur hans fotsteg försvinner bort i natten och sen tystnar det. Han är borta.
En vindpust väcker Nellie till liv igen och hon börjar gå framåt mot det som ligger längre fram på gatan.
Stegen är tunga och hon måste tvinga sig själv att gå. Tankarna går runt i huvudet på henne, ”Vem var han, mannen med rocken? Vad är det som ligger där? Jag vågar inte gå fram… Jag måste gå fram det är min plikt… Ska jag ringa efter förstärkning?”
Nu har hon nästan kommit fram och hon ser att det är en person som ligger ihopkrupen.
Ännu en rysning går längs hennes ryggrad, och hon borrar in naglarna längre in i handflatorna.
Hon börjar känna något som rinner längs handen. Blod.
Nu är hon framme vid kroppen, det är en gammal man med gråsprängt hår och han ligger i fosterställning.
Helt stilla.
Hon ser att bakhuvudet är spräckt, det är fullt med blod.
Hon böjer sig ner, tvekar men sedan vänder hon på kroppen. Hjärtat stannar till, d<<et börjar snurra.
Hon tar ett snabbt steg bakåt, sätter sig ner på huk. Chockad. Hon tar händerna mot ansiktet, hon kan inte tänka klart.
Hon känner något kladdigt emot ansiktet, blodet från såren i händerna. Men det bryr hon sig inte något om.
Hon sitter så i några minuter.
Sen så uppenbarar det sig vad det är som egentligen har hänt och hon skriker.
Skriker ut av smärtan som precis lagt sig inom henne när hon sett ansiktet som är likvitt.

Ansiktet av hennes far.

Hon lägger sig bredvid honom, gråter och kramar om sin pappa.
Hennes älskade pappa, som alltid stöttat henne genom allt. Alltid funnits där, och nu ligger han här på den kalla kullerstenen. Mördad.
Hon känner hur hennes hopp försvinner, hur ska hon klara sig utan sin pappa?
När hon lägger fingret på pulsådern känner hon ingenting, hon tar upp sin pappas hand och kramar den hårt. Han är verkligen död. Hon kan inte förstå det.
Hon sitter där med sin pappa tills hon inte har någon känsel i hela kroppen.
Då kommer hon på att hon måste ringa ambulans.

När ambulansen anländer ligger Nellie bredvid sin pappa och kramar krampaktigt hans hand.
Ambulansförarna hjälper henne upp på fötter och visar henne vägen till en ambulansbil.
Allt är suddigt, det känns inte som om det är på riktigt.
Det dunkar i huvudet på henne och hon hör att någon frågar, långt borta, om allt är bra.
Hon nickar, men det skulle hon inte ha gjort för då börjar det dunka ännu mer.
Plötsligt sitter jag i bakluckan på en polisbil, en varm filt läggs runt mina axlar och en polis kommer gående emot mig.
Edward. Jag känner igen honom även fast allt snurrar, hur skulle hon någonsin kunna glömma bort hur Edward ser ut?
Han är i samma enhet som jag, vi har jobbat tillsammans ute i fältet ibland. Och han var hennes gamla pojkvän.
Hon orkar inte med det här, de hade inte pratat sen de hade gjort slut med varandra för ett halvår sen. Fan.
”Hur är det med dig?”, frågar han med sin mörka stämma.
”Allt snurrar. Jag kan inte tänka klart…”, min röst brister och tårarna kommer upp igen. Varför skulle de skicka Edward för? Allt blev plötsligt ännu jobbigare än det redan var.
Han frågade alla de ordinarie frågorna, när hade hon upptäckt kroppen? Såg hon någon i närheten? Såg hon något misstänksamt på vägen dit?
Hon berättade om mannen som stått lutad över hennes pappa, som hon hade fått ögonkontakt med.
Hon ryste i hela kroppen när hon tänkte tillbaka på ögonblicket när han kollade in i hennes ögon och nu slog det henne!
Hon hade stått under en lyktstolpe så hon måste ha synts väldigt bra, herregud.
Varför hade hon stått kvar där i skenet av lampan, nu kommer han ju att känna igen henne…

Inne i obducentens rum stank det förfärligt, den hemska lukten letade sig in i Nellie och gick ända ner till lungorna och stannade kvar där. ”Ni får ursäkta lukten fröken, men dem var tvungna att stänga ner kylan i någon timme. Jag tror de ska laga något.”
Obducenten var en gammal man med ytters lite vitt hår på huvudet, små runda glasögon på nästippen och ett lite buskigt skägg som även det var vitt med lite stänk av silvergrått.
Han såg trevlig ut, hon tänkte på jultomten när hon såg honom. Ja när hon tänker efter så är han väldigt lik en jultomte, med lite för kort skägg bara.
Hon hostade ljudligt och den gamle mannen gav henne en kräm som man sätter under näsan för att lindra stanken en aning.
”Eftersom det är din far så låter inte dem dig se kroppen, men du ska i alla fall få reda på orsakerna till hans död..”
Nellie tog ett djupt andetag och sa ”Kör igång.”
”Han dog av att ett hårt slag av ett trubbigt föremål mot baksidan av huvudet. Föremålet har slagits flertalet slag in i skallen. Men… Han blev drogad innan dess, vi vet inte än…”

Vroom, en fläkt drar igång och man känner genast hur rummet blir kallare. När Nellie andas så kommer det moln från hennes mun, det blev väldigt snabbt kallt.

”Ja men vad skönt att det gick så snabbt, nu ska lukten snart vara borta ska du se… Eh vart var jag? Ja just det, vi vet inte vad det är för något som din far blev drogad av. Troligtvis något eget hopkok, men vi ska fortsätta att försöka hitta vad det är för något. Det kan ju trotts allt hjälpa till i utredningen?”
”Jo precis. Har du någon aning om vad det kan ha varit för trubbigt föremål som… som mördade min pappa?”
”Ja, jag hittade spår av trä. Så det kan ha varit ett brännbollsträ eller liknande.” Han suckade djupt och tillade vilken sjuk värld vi lever i, man kan inte ens gå ute på gatan längre utan att bli ihjälslagen.
Hon tackade för informationen och gick med snabba fotspår ut ur rummet.
När hon kommit någon meter tränger tårarna sig fram igen.
Hon stödjer sig mot en vägg och sjunker sedan hulkandes ner på huk. Tårarna forsar och det smakar salt när de kommer ner till mungiporna och rinner sakta in i hennes mun.
Hon hade blivit borttagen från fallet, självklart. Och hon skulle få tjänstledigt i två månader.
Men hennes chef hade tillåtit henne att hon skulle få gå till obducenten för att få reda på dödsorsaken.
Men hon vägrade hålla sig borta från utredningen… Hon skulle ta reda på vem det var som dödade hennes pappa, även fast hon förlorade jobbet på köpet.

Hon gick med tunga steg in på vägen, hon hade på sig en ryggsäck som hon hade fyllt med nödvändiga saker ifall hon skulle hitta något misstänkt.
Och så åter på brottsplatsen. Det kändes som om det var en evighet sen hon var här, men det var bara för två dagar sen. Poliserna hade varit här igår och hade inte hittat någonting, men hon hade pratat med Edward och han sa att de inte skulle komma tillbaka förens på eftermiddagen idag för att genomsöka en större del av området än de hade gjort igår.
Det var om inte ännu läskigare den här gången, även fast det var på tidigt morgonen och ljust ute.
Kylan gjorde så att det även den här morgonen låg en tät dimma i luften och det blåste rejält också.
Vinden ven i de gamla husen och de gav ifrån sig knarrande och gnisslande ljud. Det lät som om de ville säga ”Jag orkar inte mer, nu ger jag upp” och bara rasa ihop till en stor hög på marken.
Men de rasade inte ihop, utan kämpade för att fortsätta stå upp.
Nellie ställde sig under lampan hon stått under den där kvällen och kollar mot fläcken där hennes pappa hade legat livlös.
Det var fortfarande en stor fläck där, det är svårt att få bort blod. Särskilt på kullersten, det fastnar i sprickorna och sen så är stenarna ganska ljusa så det syns ännu mer än vad det hade gjort på asfalt.
Hon börjar långsamt röra sig mot den och minnena flashar förbi. Mannens ögon som hon hade fått ögonkontakt med, det var något med dem… Hon kunde inte sätta fingret på det, men trotts att det hade varit nästintill kolsvart så hade hon sett hans ögon.
När hon tänker efter så kommer hon ihåg att hans pupiller var som utsmetade och färgen hade varit knallgrön. En riktigt vacker färg för en sådan hemsk människa.
 
Hon började gå mot hörnet som hon sett mannen springa förbi den där natten. Hon kollar uppåt när hon hör hur det skramlar till inne i det ena huset.
Det huset är inte lika nedbrutet som de andra, men det har också sönderslagna rutor och teglet är söndersmulat. Men på något sätt så ser det mer välvårdat ut än de andra husen.
Hon ser en skugga som är bakom en gardin som är för ett fönster, först står den bara stilla men så plötsligt försvinner den.
Hon tänker att det är nog bara en uteliggare som har bosatt sig därinne, det är inget att vara rädd för.
Men ändå så börjar hjärtat slå lite fortare och hon känner att svetten börjar rinna från händerna. Hon börjar gå med snabbare tempo och sen så ser hon en sopptunna som har ramlat som ligger mitt på vägen. Det måste ha varit den hårda vinden som slagit omkull den.
Hon går fram till den och kollar i den… Det kan ju finnas något som kan leda henne till mördaren.
Det är mest cigarett paket och papperssaker i den, men hon tar på sig latexhandskarna för säkerhetsskull. Det finns nog ganska många narkomaner här så det skulle inte vara det bästa om man råkade sticka sig på en spruta.
Handskarna ger ifrån sig ett knarrande ljud som gör så att hela hon ryser till.
Soptunnan var ganska så stor så det tar ett tag att gå igenom den och precis när hon ska ge upp känner hon något mot handen. Det är klibbigt men det har nästan stelnat, och när hon tar upp handen för att kolla vad det är så ser hon den mörkröda färgen mot den vita handsken.
Blodet måste fortfarande vara blött eftersom det hade regnat nästan konstant igår, men det hade i och för sig varit frost under natten men det hade nog skyddats av allt som låg över.
Hon ställer sig upp och lyfter den stora soptunnan uppochner för att få ut det sista som ligger i. Och där studsar den ner på marken. Duns, duns och nu ligger den där på marken.
Det är ett bordsben som är avkapat, och i ena änden ser hon blodet.
Hur kunde de andra ha missat det här? Vilken miss. När hon undersöker bordsbenet närmare så ser hon den, en nagel. Det kan innebära DNA.
Hon plockar upp mobilen och ringer till Edward.
”Ja, det är Edward.”, han svarar på första signalen.
”Hej, det är Nellie. Hoppas att jag inte stör, men jag måste berätta en sak för dig. Det känns som om du är den ende jag kan lita på just nu…” Hon kände hur konstigt det måste låta, de hade ju inte pratat på ett halvår.
Deras förhållande hade slutat med ett stort gräl, om vad kommer hon inte ihåg. Och eftersom han också hade förlorat sina föräldrar för några år sen så kändes det som om han var den enda som skulle förstå varför hon gjorde det hon gjorde.
”Nej du stör inte alls. Vad är det som har hänt?”, han låter nästan lite orolig.
”Jag har varit på brottsplatsen och har hittat mordvapnet. Det fanns även en nagel som satt fast på den, så vi har kanske DNA.” Hon tog fram en påse från ryggsäcken och la ner bordsbenet i den och förslöt den.
”Vafan Nellie, du kan förlora jobbet om du lägger dig i den här utredningen! Fattar du inte det?! Jag kommer och hämtar upp dig i korsningen mellan Bedford Street och King Street, jag säger åt chefen att det var jag som hittade bevisen så att du inte hamnar i trubbel. Okej?”
Hon nickar till svar men kommer sedan på att hon pratar i telefon och säger ett tyst okej. Han säger att han är där om ungefär tjugo minuter och lägger på. Hon förundras över hur snäll han är som hjälper henne. Hon lägger telefonen i innerfickan av jackan och börjar gå tillbaka åt det hållet hon från början kom ifrån men kommer på att det finns en genväg genom en park som hon skulle vinna tio minuter på att ta.
Så hon svänger höger. Det är riktigt kallt ute även fast klockan bara är vid elva.  Vad vädret förändras snabbt tänker hon, igår var det spöregn och idag så är det frost.
Hon blickar upp mot himlen och ser hur molnigt det är, det kanske rentav kommer snö idag?
Plötsligt rycks hon ifrån sin tankar när hon hör ett ljudligt skrammel bakom henne. Hon vänder sig snabbt om hon kollar runt omkring.
Orolig söker hon med blicken efter vad det var som lät, men det är ingen där. Inte ens en katt.

Hon börjar gå med snabba steg in i parken, det brukar ändå vara lite folk där. Antingen någon som rastar hunden eller bara något gammalt par som tar en promenad. Hon tycker att hon överreagerar men samtidigt är det något inom henne som säger åt henne att springa.  Men hon vill inte springa utan hon fortsätter i den takt hon har.
Det är ganska mycket barrbuskage i parken så hon ser inte så mycket. Nu hör hon ett prasslande från buskarna till höger om henne. Hon stannar till.
”Ha-hahaallå?” kvider hon fram. Inget svar.
Hjärtat dunkar snabbt. Dunk-dunk, dunk-dunk.  Hon vrider på huvudet och försöker se in mellan buskarna om det står någon där men hon ser inget.
Hon går igen, nu med ännu snabbare steg. Och nu hör hon ett knak, det är en kvist som brutits av.  Kollar bakåt, nu står en man där ett par tio meter ifrån henne. Han står helt blickstilla och bara stirra på henne. Och det uppenbarar sig för Nellie att han har ett par klargröna ögon, de liknar ett par gigantiska smaragder. Han säger ”Jag ger dig ett försprång.”
Hon börjar springa. Tårarna sprutar och hon knappt andas, det är helt tjockt i halsen. Efter några sekunder hör hon hur även han börjar springa. Hon får panik och snubblar. Det svider till i hennes händer, de är helt uppskrapade av gruset som ligger i gången. Hon försöker desperat att ta sig upp men förgäves. Han är redan framme vid henne och han tar ett rejält tag om hennes hår och drar henne upp på fötter. Hon skriker av smärtan när hårtussar slits av hennes huvud. Han drar runt henne så att hon står öga mot öga mot honom och han säger ”God natt, min sköna” och måttar ett slag mot hennes tinning. Hon ramlar mot marken igen med en stor duns. Det snurrar till och det börjar mörkna framför hennes ögon men hon kämpar för att hålla dem öppna. Hon orkar inte och ger upp.

Nellie vaknar upp igen. Hon är fastbunden runt en stol och är fortfarande omtöcknad. Hon letar efter mannen med de smaragdgröna ögonen men ser inget annat än det rum hon befinner sig i, det är ett kök. Det är ganska så modernt med svarta luckor och en gasolspis. Det är i huvudsak stilrent men ändå hemtrevligt och det ligger på bottenvåningen.
Hon förstod det eftersom att han inte hade täckt för fönstret som vette ut mot gatan, vad klantigt gjort. I och för sig så måste hon böja sig fram för att alls se ut, hon satt bakom en väggkant, men om hon ansträngde sig så såg hon riktigt bra.
Det hon såg var små typiska engelska radhus, små och hopträngda. Och hon kunde faktiskt se två husnumren, 1467 och 1469. Men vad hjälpte det? London är en gigantisk stad, det skulle ta timmar för polisen att hitta henne om hon lyckades få tag på en telefon och larma dem. Men hon ser faktiskt en vägskylt också, Cambridge Street. Herregud, nu kunde de hitta henne. Bara hon kunde hitta en telefon, precis när hon tänker den tanken börjar hennes mobil ringa.
”Rrrrrrring- Rrrrrrring- Rrrrrrring…” Hon hör hur någon börjar röra sig på övervåningen. Panik. Hon har mobilen i innerfickan av jackan, hennes händer är bundna så att de sitter fast vid sidan av stolen. Hon har alltså helraka armar så hon kan med lite krångel trycka överarmen mot jackan så att mobilen sakta glider ur fickan ner på golvet. Nu hör hon hur han springer ner från övervåningen i trappan. ”Herregud, herregud...” viskar hon. Hon lyckas trycka med tån på svara knappen. ”Hallå?! Hallå?! Jag är på Cambridge Street mittemot 1467 och 1469, hjälp mig! Någon har…” En hand tar upp mobilen och stänger av den. Han kastar iväg den och den splittras i flera bitar.
”Du är en väldigt smart flicka, lilla du. Om du hade överlämnat träbenet till polisen så hade jag åkt fast, vilken tur att jag väntade i huset på att du skulle komma tillbaka. Din pappa sa alltid att du var envis, han hade visst rätt.” Han börjar skratta ett hånfullt skratt, och ler ett väldigt hemskt leende emot henne. Tårarna tränger sig upp och hon gråter tyst men hysteriskt. Hon kan verkligen inte få fram något ljud från sina läppar. Han börjar le ännu mer.
”Du vet verkligen inte varför din far dog så som han gjorde va? Men en sak är säker, han förtjänade det. Men nu ska vi inte gå in på det. Vi koncentrerar oss på dig, min lilla prinsessa”. Han ställer sig framför henne och smeker hennes kind, och kollar djupt in i hennes ögon. Hon försöker kolla bort men han tar tag om hennes käke och håller kvar den med ett fast tag. ”Vad vill du mig…?” det hörs knappt vad hon säger men han flinar igen och går bort till en bänk och hoppar upp på den och sätter sig. Han tar upp ett grönt blankt äpple som ligger i en fruktkorg bredvid honom och börjar studera det, han vänder det fram och tillbaka och sen tar han en stor tugga.
Saften från äpplet sipprar långsamt ner från hans mungipa, och han torkar bort det med sin tröjärm. Nellie sitter bara och stirrar på honom, vad håller han på med?
Och han sitter bara där på bänken och äter på sitt äpple, utan att göra någonting. Hon känner hur rädslan börjar bytas ut mot ilska och hon skriker ”VAD ÄR DET DU VILL MIG!?”, man hör paniken i hennes röst. När hon skriker så lutar hon sig framåt så pass mycket att hon ramlar handlös mot marken. Hon landar rakt på näsan och hon skriker till av smärtan. Näsan är bruten. Han börjar skratta igen. Jävla psykopat.
Han reser upp stolen med Nellie på med en sådan lätthet, han är läskigt stark. Nu står han och tittar på henne igen. ”Du förstår, din pappa och jag lärde känna varandra på ett AA-möte. Han och jag kom att bli bästa vänner, visst det är stor åldersskillnad. Men vi kan väl säga att jag blev som ”den son han aldrig fick”. Men han upptäckte något som inte var så bra… Jag skeppar nämligen in en drog från Venezuela som är nästintill livsfarlig. Regeringen vet inget om den än, den är så pass ny. Och oturligt nog så kom din pappa på mig en dag när vi var hemma hos mig och hade pokerkväll. Häromdagen när vi var ute på en promenad så utpressade han mig och sa att antingen så skulle jag överlämna mig själv till polisen eller så skulle han gå själv dit. Och så kunde vi ju inte ha det…” Han skrattar till igen.
Nellie visste inte om att hennes far hade haft alkoholproblem. Och om än mindre att han hade börjat umgås med den här killen, visst hon hade inte haft lika mycket kontakt med sin pappa på den senaste tiden på grund av att det hade varit så mycket på jobbet. Men dem hade pratat på telefonen då och då och han hade aldrig nämn något om den här killen.
”Sen så kom du, jag fick nog panik när jag såg att jag hade fått ett vittne till mordet. Men eftersom jag kände igen dig efter att jag sett ett foto på dig som din far så stolt visat upp, så visste jag att du förr eller senare skulle ta dig tillbaka till brottsplatsen efter allt din far berättat om dig. Och nu är jag rädd för att jag även måste döda dig. Så synd på en sådan vacker flicka.” Han hoppar ner från bänken och går fram till de svarta skåpen. Han tar fram en spruta och sprutar upp lite vätska. ”Det var av det här din far dog, men för att vara på den säkra sidan så slog jag ihjäl honom. Han var ju ändå en rätt så storväxt man. Men det ska nog inte bli några problem med dig. Så tunn som du är.” Han tog några steg emot henne.
”Nej, nej! Du kan inte göra såhär! Snälla du… Gör inte såhär, jag gör vad som helst! Jag… Jag ska inte berätta för någon! Och jag har pengar på ett sparkonto som du kan få! Snälla du!” Hon hulkade fram orden och tänkte: Nej det här får inte bara vara slutet. Jag som vill göra så mycket mer här i livet. Det får inte ta slut redan!
Nu var han framme vid henne. Nu skrek hon hysteriskt och försökte flytta på sig. Hon måste bort härifrån! Men han tog tag i stolen och det gick inte att röra på den. Innan han satte i sprutan sa han ”Polisen kommer hitta dig död här, de kommer aldrig upptäcka vem det var som mördade dig. Och jag kommer vara långt borta härifrån i soliga Karibien. Sov sött, min ängel.” Han tryckte in sprutan och hon försökte streta emot, men det var lönlöst. Hon kände hur varje muskel i hela kroppen slappnade av och det blev mörkare och mörkare. Nu var hon borta.

Hon vaknar till av en sprängande huvudvärk och försöker röra på sig. Hon sitter fortfarande fastbunden i stolen och hon börjar gråta. Men inte av sorg utan av glädje, hon lever. Hon tittar sig omkring i rummet och försöker lyssna efter ljud. Men hon varken hör eller ser inget. Och plötsligt hör hon sirener. Hon var räddad.


Kommentarer
Postat av: rosanna

Vilken skillnad sedan du skickade den till mig :O

Den är jättebra ! :D

2008-11-03 @ 18:43:15
URL: http://toffsfjant.blogg.se/
Postat av: nina

den var jätte bra :D

2008-11-05 @ 17:15:30
URL: http://niins.blogg.se/

Kommentera gärna en söt kommentar här:

Namn:
Stammis?

E-postadress: (bara Emilia och Ida ser den)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback