Smärta
Jag råkade läsa saker som du skrivit till mig, sånt jag har sparat och glömt bort att jag hade.
Får en stor klump i magen, börjar må illa.. Fan.. Tårarna kommer sakta men säkert och fyller mina ögon till bredden..
Varför skulle det bli sådär för? Varför skulle jag förstöra allt? Fan, fan, fan!
Jag vill säga till dig att det inte var jag, att allt bara blev fel. Jag hade aldrig varit i den situationen förut.
Snälla, varför kunde du inte haft mer förståelse? Jag ville bara att vi skulle bli lyckliga, att något skulle hända mellan oss.
Men allt blev bara fel. Fan.
Det var någon som sa till mig: Så länge som du var kär, dubbelt så länge kommer du att sörja killen och sen kommer du kunna gå vidare.
Det har gått dubbelt så dubbelt av den tiden jag var kär, och smärtan är fortfarande inte borta. Patetiskt.
Det är så jag känner mig, patetisk. Och misslyckad. Fan.
Jag vill börja prata med dig igen, men jag vågar inte. Jag säger åt mig själv, det spelar ingen roll om han tycker att det är konstigt att du börjar prata med honom igen för ni kommer inte att träffas. Men jag är fortfarande för feg, jag blir arg och ledsen på mig själv. Varför skulle det bli sådär?
Du kommer aldrig att försvinna från mitt hjärta, och det vill jag inte heller. Det jag vill är att det ska sluta göra ont, att smärtan ska försvinna. Men jag har på känn att den aldrig kommer att göra det...
PUSSAR EMILIA
Får en stor klump i magen, börjar må illa.. Fan.. Tårarna kommer sakta men säkert och fyller mina ögon till bredden..
Varför skulle det bli sådär för? Varför skulle jag förstöra allt? Fan, fan, fan!
Jag vill säga till dig att det inte var jag, att allt bara blev fel. Jag hade aldrig varit i den situationen förut.
Snälla, varför kunde du inte haft mer förståelse? Jag ville bara att vi skulle bli lyckliga, att något skulle hända mellan oss.
Men allt blev bara fel. Fan.
Det var någon som sa till mig: Så länge som du var kär, dubbelt så länge kommer du att sörja killen och sen kommer du kunna gå vidare.
Det har gått dubbelt så dubbelt av den tiden jag var kär, och smärtan är fortfarande inte borta. Patetiskt.
Det är så jag känner mig, patetisk. Och misslyckad. Fan.
Jag vill börja prata med dig igen, men jag vågar inte. Jag säger åt mig själv, det spelar ingen roll om han tycker att det är konstigt att du börjar prata med honom igen för ni kommer inte att träffas. Men jag är fortfarande för feg, jag blir arg och ledsen på mig själv. Varför skulle det bli sådär?
Du kommer aldrig att försvinna från mitt hjärta, och det vill jag inte heller. Det jag vill är att det ska sluta göra ont, att smärtan ska försvinna. Men jag har på känn att den aldrig kommer att göra det...
PUSSAR EMILIA
Kommentarer
Trackback
