Hallu,
Nu är ännu ett prov avklarat och det är helt sjukt vad allt snurrar i mitt huvudet just nu.
Innan provet är man jättenervös och orolig för hur det ska gå. Sen efterråt är man lättat att det är över men samtidigt... aa jag vettefan xD.
Jag vet inte riktigt om jag tycker om krönikan som jag skrev men den är iaf helt okej. Jag är nöjd att jag fick ihop något bara för jag har så svårt att skriva på beställning och när det är tidspress liksom. Nu hade vi i och för sig väldigt lång tid på oss men ändå. Jag är riktigt glad att vi fick skriva på datorerna för annars vet jag inte riktigt hur det hade gått.
Nej gud var jobbigt att sitta och skriva för hand och sen ska man sudda och byta platts på allt osv. På datorn är det lättare att bara skriva det första som man kommer på och sen gå in och fixa till det som blev dåligt eller felstavat.

Jag valde att skriva alternativ fyra, en krönika om rädslan för mörkret.
Här är den, only for you.

När mörkret faller

När mörkret faller blir allting svart. Allt som vi tidigare har sett och känt igen i dagsljus blir plötsligt något helt annat. Gatorna vi tidigare har gått på blir mörka och skrämmande. Allt blir annorlunda och vi känner oss rädda. Vi drömmer oss bort och börjar fantisera. Under sängen vi sover i varje natt finns det helt plötsligt monster och i skogen vi brukar gå finns det galna mördare.
Vi är helt enkelt rädda för det okända. Det vi inte vet något om eller inte kan se, skrämmer oss.

Parken som vi alltid brukar gena över på dagtid, undviker vi helt på natten. ”Det kan ju komma någon”… ”det kan ju vara ett gäng där som våldtar mig”… ”det kan ju vara en läskig gubbe där som mördar mig”…

Så är det nog många unga tjejer men även killar som tänker och jag själv gör likadant. Det är klart att man hellre går där det är ljust och man kan se vad som finns än att gå där i det mörka. Det mörka och okända är vi många som blir skrämda av.

Ända sen jag var liten har jag varit rädd för mörkret. Jag har alltid haft en lampa tänd när jag ska sova. När jag lägger mig i sängen börjar jag inbilla mig att fåtöljen med kuddar i är ett monster eller att lampan som står på skrivbordet är något ännu värre.

Nu när jag sitter här och skriver om det och det är ljust ute tycker jag bara att jag är fånig som håller på sådär. Men sen, så fort det blir mörkt är det svårare att intala sig själv att det bara är trams.

Jag tror att folk är rädda för mörkret eftersom dom är rädda för att inte veta vad som finns där. Det är skrämmande att inte se vad som finns framför en och mörkret har ju alltid framställts som det onda och något dåligt.
 
I många filmer står de onda för det mörka och de goda för det ljusa. Och det är på natten som alla hemskheter händer. I kriminalserier som CSI, Wallander och Beck blir folk oftast mördade och liknande på kvällen/natten… när det har blivit mörkt.
Det har nog en ganska stor påverkan till hur vi ser på det mörka. Det är som att någon bara har bestämt att det är på natten allt det dåliga och hemska ska hända.

Två saker som jag brukar göra när jag går hem själv i mörkret är att antingen ber jag pappa komma och möta mig eller så jag ringer till någon. Det är lugnande att få prata med någon som inte är där i mörkret och som kan få en på andra tankar. Man slutar då fantisera om den läskiga skogen man passerar.
Vissa gillar att lyssna på musik men det gör inte jag. För då hör man ju inte om det nu skulle komma någon gående bakom en.

Jag kommer ihåg en gång när jag var ute med en kompis. När vi gick där och pratade började vi höra fotsteg bakom oss och vi tittade genast bak båda två. Det var en man som kom springandes emot oss. Vi blev jätterädda började gå snabbare. Han ropade något som liknade ett stanna och han kom ifatt oss. Jag trodde att jag skulle dö… men det enda han ville var att fråga hur mycket klockan var.
Ofta gör man det till något värre än vad det är.

Nu till sist vill jag bara säga att jag tycker att ni ska göra det som känns bra, sov med lampan tänd om det känns bättre. Ring och prata med någon om det är läskigt att gå hem själv. Gör det som passar dig bäst och det som funkar för dig.
Men vad ni än gör, låt inte rädslan ta över.

Jag tror att det är många som känner igen sig i det jag pratar om men långt ifrån alla. Men jag hoppas att vi kan ta oss igenom det mörka och okända tillsammans.

Ta hand om er, Ida Levedal Nilsson