Jag ringde mamma precis. De var påväg hem från sjukhuset.. Utan Irma.
Hon skulle vara kvar så att de kunde undersöka henne närmare. Usch, det känns så hemskt just nu. Jag vill bara ligga och gråta, det kanske låter löjligt men så känns det. Tårarna ligger och bränner och vill bara komma fram.
Stackars plutten ska vara kvar på sjukhuset alldeles ensam, och hon som blir så stressad när andra hundar skäller.
Tänk om min älskling försvinner för gott? Jag kan inte ens tänka mig ett liv utan henne. Jag v i l l inte tänka mig ett liv utan henne. Visst, hundar dör tidigare än människor men hon är bara 5 år. Hon ska leva dubbelt så länge. Minst.
Men jag hoppas att det inte är så allvarligt. Att hon kommer klara sig. För min hjärna vägrar acceptera att hon en dag kommer att försvinna.
PUSS PÅ ER, EMILIA.