Här är en bit ur min deckare, det första stycket och andra stycket hänger inte riktigt ihop, det ska komma massa saker imellan, men det får jag skriva imorgon eller på lördag. För nu måste jag upp och byta om för vi ska åka om 45 min. Säg jättegärna vad ni tycker, och ge min nya ideér! Själva "mordet" ska vara att hon, Molly, blir i puttad av sin pappa i vattnet men så långt har jag inte hunnit än.

PUSS IDA

Kristin sitter vid matbordet hemma och fållar upp sin dotter Claras rosa balettkjol. Clara står och hoppar bredvid henne och berättar exalterat om att hon varit den enda som kunnat hela tvåans multiplikationstabell idag på matten. Hon ger sin dotter det beröm hon vill höra . Hon går sedan fram till den lilla tv:n som dom har på bänken som alltid står på när dom äter frukost. Tar fjärkontrollen och slår över till nyheterna på fyran.  Hon hör Bengt Magnussons mörka röst berätta något om valet i USA.   Sedan byter han snabbt ämne och hon spärrar öronen extra, och hon hör honom säga;
En ung flicka avled  igår natt. Hon tros ha hoppat från Västerbron, men om det verkligen var självmord är ännu oklart. Flickan sägs ha varit väldigt deprimerad under en ganska lång period och allt pekar på att hon hoppade självmant.


Molly ligger i sin säng och sover djupt när någon kommer instormandes i rummet. Hon ser först bara skuggan, men gnuggar sig i ögonen och tänder lampan vid sidan av sängen. Hon flyger upp, drar täcket om sig. Det är hennes pappa. Han ser på henne och säger ganska tyst men bestämt att dom ska ut och gå. Han försvinner ut ur rummet. Molly förstår ingenting, det är ju mitt i natten, varför skulle dom gå ut och gå?
Hon tar på sig kläderna som hon hade haft på sig dagen innan som hänger på stolen och går ut till hallen som en lydig flicka. Pappan stod redan ute i hallen med ytterkläderna på sig och hon drar åt sig sin skinnjacka och halsduk och sedan lämnade dom båda två lägenheten.
Dom gick tysta en stund och pappan gick i rask takt och Molly hängde på. Det var minnsan han som hade dragit ut henne mitt i natten så då var det väl han som fick prata. Hon såg att han gick och var på väg att säga något ett flertal gånger.  Till slut så hon
– Varför är vi ute och går, det är ju mitt i natten?
– Ehm jo det är så här att..
Just nu stod de på Västerbron och han stannade till och vände sig mot henne. Han lägger händerna på stenmuren som avskiljer trottoaren och bron från tomma intet. Han tittar ner på sina knutna händer och sen började han prata igen.
- Det är så att jag vill berätta en sak för dig. Jag vill säga förlåt… Förlåt för allt dumt jag har gjort mot sig, förlåt för allt…
Han höjer blicken från sina händer och tittar på Molly och väntar på att hon ska säga något. Molly blir förvånad, hon hade aldrig väntat sig en ursäkt, hon kände inte igen sin pappa just nu. Hon hade alltid varit rädd för honom och han hade alltid varit större och starkare än henne. Hon har alltid känt sig underlägsen och aldrig vågat säga emot honom. Men nu, här mitt i natten, stod de, hon och hennes pappa. Han var sårbar, äntligen sårbar. Hatet som funnits inom henne, som hade byggts på och blivit större för varje dag som gått, kom nu upp till utan. Hon sträckte på sig och kände sig inte längre rädd för sin pappa, hon kände sig modig.
- Förlåt? Tror du att ett litet förlåt ska göra allt bra?
- Jo.. jag tänkte…
- Du tänkte vaddå? Du har gjort mig illa i flera år nu, både fysiskt och psykiskt. Och nu tror du att ett förlåt ska sudda bort allt?!
Hon kände hur hon fick en stor klump i halsen, och ögonen blev fyllda med tårar. Medans tårarna sprutar, står hon och skriker ut alla saker som hon velat säga till sin pappa tidigare men aldrig vågat. Det var som att hon fick någon sorts kraft inifrån, som drev henne. Modet.
Men undertiden hon stod och skrek var det som att hennes ”riktiga” pappa kom tillbaka. Han var arg, riktigt arg.
– Jävla unge, här står jag och ber om ursäkt och det enda du gör att skrika på mig! Du ska vara glad att du ens finns, allt du har här i livet har du mig att tacka!
– Så du menar att jag ska tacka dig för alla blåmärken, sår och att du brutit armen på mig två gånger. Tack snälla pappa, det är så snällt av dig!
Han blir rasande, den där lilla skitungen skulle minsann inte stå här och prata illa om honom på det sättet.
Han tog ett steg närmare henne och hon känner då igen sin pappa igen. Hon känner igen den onda blicken, och hon tar ett steg bakåt.