Hej. Min arm gör ont. Hela jag gör ont. Kapa av min arm snälla?

Borde verkligen ha gått till skolan. Kunde inte. Matte suger. Fattar inte ett skit.

Skulle ha träffat baby idag. Blir nog inte av. Fan.

Om han inte kommer och tar hand om mig. Det skulle vara mysigt. Saknar våra dagar.

Vill att allt ska vara som det var för ungefär en månad sen.

Men ändå inte.

Vill att allt ska lösa sig. Att allt blir som jag vill. Som du vill. Men vi vet ingenting. Precis som du sa.

Känns som om skolan går åt helvete. Har ingen motivation. Hittar ingen motivation.

Vet inte vart jag ska ta vägen. Känner mig hjälplös. Som en fågelunge som mamman precis sparkat ut ur fågelboet.

Vill inte höra en massa klagande på mig hela tiden. Det gör inte saken bättre. Vill höra att någon tror på mig, att de vet att jag kan kämpa mig igenom det här. Men det finns ingen som gör det. Inte ens jag själv.

Jag vet att du hatar när jag säger sånt här. Men jag kan inte hjälpa det.

Vart finns du när allt känns som sämst?