Give It Up

klockan är snart fyra när jag börjar skriva det här. jag sover inte. varför i helvete gör jag inte det för? kollade precis ut genom fönstret. det är ljust ute. dagen börjar komma. och här ligger jag och har inte ens försökt mig på att dra mig emot rummet. härom natten konstaterade jag för amanda att just nu ser jag inget särskilt positivt med livet. liksom det finns ingen mening med allt. finner ingen kraft just nu. och det beror nog inte på något särskilt egentligen. visst jag saknar honom. jävligt mycket ibland och mindre till nästan inte alls andra gånger. men det försvinner sakta men säkert och det är en sådan otroligt skön känsla så ni kan inte fatta. den där tunga smärtan som legat som ett freakin' berg över mitt bröst den senaste måndaden. och jag hatar att vissa saker har blivit som det blivit under det här året. att vissa människor är som de är så att det har blivit som det blivit. men nu när jag ligger och skriver det här och ser hur morgonen grynar utanför fönstret. och jag sitter och pratar med elias om helt onödiga och lättsamma saker. resan till barcelona är bokad och betald. jag kommer att ha en hel vecka med sol och tid att hitta tillbaka till mig själv igen. det är faktiskt sommarlov också. med inga måsten och det är väl det som kanske har blivit en frontalkrock mot vardagen då man jämt har något att göra på dagarna och helt plötsligt har man ingenting att göra och vädret suger apballe. det gör seriöst inget att jag är uppe hela natten. det är okej. även fast att jag kommer att vara helt förstörd imorgon. idag. men helt ärligt talat så bryr jag mig inte så värst mycket. och jag vet att jag har sådana otroligt underbara människor runt omkring mig. jag är så himla lyckligt lottad som har alla fina vänner som jag har. de är utan tvekan världens bästa allihop. och även fast att min familj inte alltid är så himla bra så försöker vi faktiskt att få det att funka. och just nu går det bra. vissa stunder riktigt bra till och med. mitt humör det svänger. jävligt mycket. det är vågor. upp och ner, ner och upp. jävligt irriterande och påfrestande för ens sinne och själ. men det är sådan jag är. jag måste leva med det så enklelt är det. men som sagt jag drar till barca om en vecka. och då ska jag bara må bra. jag har bestämt mig för det. vi får väl se hur det kommer att gå med det. jag upptäcker mig själv med att falla tillbaka till de dåliga stunderna ibland. jag upptäckte mig själv med att sitta och läsa gamla sms som han skickade till mig för länge sedan. och att under de fina, vackra kärleksögonblicken i filmer hittar jag mig själv sittandes med tårar rinnandes längs kinderna. för att jag tänker på honom. det är inte okej. det är inte okej på ett enda jävla plan. och ändå så upptäcker jag mig själv med att göra sådant där med jämna mellanrum. och jag förstår inte varför jag gör så. faktiskt inte. för jag vet att det inte kommer att bli vi igen. jag vet exakt vad han känner. men jag vet inte hur jag känner. och jag vet att inget kommer bli som förut igen. det kommer det aldrig att bli, hur gärna jag än vill. men vill jag det då? egentligen? jag vet inte. jag vet ingenting längre. jag har aldrig vetat något. så är det bara. och ändå så går jag bara och tänker på hur gärna jag vill att han ska höra av sig. men väntan leder ingenstans. och sen tänker jag "vill jag verkligen det?". det är nog bäst såhär. men som sagt så vet jag ju att det aldrig kommer att hända. jag går vidare oavsett om jag vill eller inte. och som sagt - det är så jävla skönt. ibland. fanny är i italien med felicia och jag saknar henne något otroligt mycket. fick seriöst tårar när jag sa hejdå till henne i onsdags när jag insåg att hon skulle vara borta i sex dagar. vi brukar prata minst två gånger per dag i några timmar. hon är mitt överlevelseplank. anledningen till att jag inte gjort saker jag skulle ha fått ångra senare. anledningen till att jag orkar för det mesta, för det är hon som peppar och stöttar mig. det är hon som orkar med mig. det är hon som finns där på riktigt. tänk att jag klarat mig utan henne i mitt liv  fram tills för lite mer än ett halvår sedan. förstår det knappt själv. vart har du varit i hela mitt liv snäckan? och att jag precis skrivit en hel bibel är något som är så himla skönt. älskar att skriva. hittar aldrig tid för det bara. och jag skriver bäst på nätterna. elias kallar mig jämt för nattuggla. det stämmer till viss del. ibland. funderar på om jag ska publicera det här eller inte. bli ännu mer exposed än vad jag redan utsatt mig för flera gånger innan. eller något. ska fundera lite till. och om du läser det här. ja då har jag valt att blotta mina tankar totalt för 60 personer som jag inte har den blekaste aning om vilka ens hälften utav er är. men det är okej. för helt ärligt talat så bryr jag mig inte så värst längre. inte för stunden. och just för att den här texten är så jävla lång lär väl många fler än hälften slutat läsa efter bara andra meningen. för den här texten har ingen mening. den har ingen som helst betydelse för er. bara för mig. knappt det. men jag fortsätter att skriva och funderar på allt mellan himmel och jord. funderar på vilka som kommer att stanna kvar i mitt liv framöver. vilka som kommer att lämna mig. och vilka som kommer att komma in i mitt liv. för att sedan lämna mig. ja, jag har den synen på nya människor. på alla människor. jag kan inte hjälpa det. allt för många har försvunnit och på det sättet har jag tappat min tro till att någon kommer att stanna kvar. på samma sätt som jag verkligen har tappat tron på killar. på riktigt nu. som felicia sa för någon vecka sen "om jag hade varit du hade jag tyckt att alla killar är äckliga patetiska svin.". och den meningen träffade exakt rätt. men om jag känner mig själv lär jag väl vara lika naiv nästa gång det kommer en kille in i mitt liv. och jag hatar mig själv för det. nu börjar klockan leda mot fem och jag borde avsluta det här. borde sova. det finns så mycket man kan göra och borde och vill. och nu jävlar både ska jag sova. jag ska göra det. jag borde det. och jag vlil det. godnatt. någon dag vet jag att allt ska bli bra igen. jag vet bara inte när. men någon gång.



"Jag vet vad jag flyr ifrån, men inte vad jag söker efter." -Michel de Montaigne

Kommentarer
Postat av: fanny

jag läste allt, tihihihiihihihihihihiihihihi! måste erkänna att jag saknar ditt tjat och är riktigt glad att du finns i mitt liv! <3

2010-06-13 @ 17:31:25
URL: http://fundf.blogg.se/

Kommentera gärna en söt kommentar här:

Namn:
Stammis?

E-postadress: (bara Emilia och Ida ser den)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback